Vandrande pinnar

pinne

(Tecknare Ulf Carlberg)

Totalt finns det omkring 2500 olika arter av vandrande pinnar. De minsta är bara några centimeter långa, och de största kan bli upp till 33 cm långa! En del är tunna, medan andra är tjocka och kraftiga, och kan väga 50 gram. En del kan till och med flyga med stora vingar. Hos vissa arter finns det bara honor, men de klara sig ändå, hos andra finns båda könen. De har alla litet olika biologi. Flertalet arter har en livscykel på ett år – d.v.s. utveckling för ägget, den unga pinnens tillväxt och det vuxna livet tar ett år. Sedan finns det en grupp arter där ägget kan ligga upp till ett år innan det kläcks, och dessa arter är anpassade till en tvåårig livscykel. Slutligen finns det en grupp stora asiatiska arter med en äggutveckling på ett till två år, en ettårig utveckling till vuxet djur, som sedan kan leva upp till ett år. Detta gör att dessa djur har en fyraårig livscykel. (Tecknare: Ulf Carlberg)

 

Den vanliga vandrande pinnen

Den art som finns i djuraffärerna är den indiska vandrande pinnen med det vetenskapliga namnet Carausius morosus. Den kom till Frankrike i början av 1900-talet. Att just denna art finns i fångenskap beror just på att den är väldigt lättodlad. Honorna lägger nämnligen obefruktade ägg som utvecklas till honor. Hanar finns visserligen i naturen men i fångenskap har de klarat sig bra med enbart honor i 100 år. Det är denna art som denna sida handlar om.
Odling

Man kan ha insekterna i en plastburk med nätlock (plastterrarier finns att köpa i djuraffärerna). Burken skall vara minst 20 cm hög och innehålla kvistar som de kan klättra på. Höjden är viktig då de tillväxer genom att ömsa skinn, d.v.s. kryper ur sitt gamla skinn, och då behöver de utrymme för att komma loss från det gamla skinnet. I en större burk kan man ha flera, men se till att de har utrymme så de inte äter på varandra av misstag. De klarar sig bra i normal rumstemperatur. Vad som är viktigt är att spraya vatten i burkens lock och på växterna så att de kan dricka – uttorkning kan annars leda till döden. På botten kan man ha tidningspapper som suger upp fukt. Rensa ut avföring och bladrester en gång i veckan, annars finns det risk att det bildas mögel vilket kan förgifta de vandrande pinnarna, och att man själv kan få allergiska problem.
Förökning

De lägger ägg när de blivit vuxna och då är de cirka 8 cm långa. Från det att de har kläckts så tar det ungefär 3-4 månader tills de blir vuxna. Äggen är ovala och bruna med en svart knopp på, och 2-3 mm höga. De kan lägga några stycken per dygn, flest på natten. Då får man sortera ut dessa (en liten pensel är bra) från exkrementer och bladrester när man städar burken. De kan lägga flera hundra ägg. Då tar man äggen och lägger dessa i en separat burk med nätlock. Placera äggen på ett lager sand, och spraya med vatten litet lagom varje kväll – och se efter några månader kläcks små vandrande pinnar.

Föda

Alla vandrande pinnar är växtätare. Björnbär är en växt som de flesta arter äter, annars är det bara att prova med olika växter under sommaren. Se bara till att de inte är besprutade med olika insektsgifter – d.v.s. ta inga växter från planteringar. Men vintertid är det litet svårt, och då kan man ge dem salladsblad. Men kom här ihåg att skölja dessa i rinnnade vatten så att eventuella gifter kommer bort och tag bort de yttre bladen.
Namnförklaring Ordet Phasmida som insektsordningen heter kommer från det grekiska ordet phasma vilket betyder spöke eller ande, som har med djurens spöklika sätt att smälta in i och försvinna i den ogivande naturen. Släktnamnet Carausius har sitt ursprung från den romerske generalen Marcus Aurelius Carausius (död 293).

Systematik:

Rike: Animalia
Stam: Arthropoda
Klass: Insecta
Ordning: Phasmida
Familj: Lonchodidae
Släkte: Carausius